Archives

Author Archive for David Näsvik

Bästa från Playitas / Fuerteventura

För de som följer mig på Instagram så har nog ingen undgått att jag varit på Playitas och tränat några veckor. Har med mig hem 20.000 bilder och 20h video material från detta fantastiska ställe så det har tagit mig ett ganska bra tag att sammanställa allt, här är dock det jag har hittat hittills bland alla bilder. Man skulle kunna tro att jag vid mitt 6:e besök på ön skulle kunna ha tagit udden av magin att alltid åka till samma ställe, men det var tvärtom, detta var min bästa resa. Vädret hade omöjligt kunnat varit bättre och när sedan träningen går fantastiskt bra ja då blir ju stämningen på topp så svårt egentligen att inte ha ett kanonläger med de förutsättningarna. Anledningen till varför träningen gick så bra denna gång berodde nog mycket på att jag kom ner med väldigt bra form, framför allt simform. Historiskt sett så brukar jag få kämpa livet ur mig för att hänga med på landslagssimningarna nu drog jag mycket på bana två och hade inga större problem att hänga med på snabbanan(bana ett). Så den negativa spiralen byttes mot en positiv, istället för att vara slut när simpasset var över så hade jag massor med energi över till cykel och löpningträningen, vilket i sin tur ledde till bättre återhämtning, dvs att jag kom fräsch till nästa simpass osv. Just för mig är det väldigt viktigt att komma relativt utvilad till ett simpass då jag simmar mycket på kraft, saknar jag det så blir det extra slitigt att försöka uppbringa något som inte finns, varför resten av träningen blir lidande.

Gjorde några episka pass på ön, både cykel och löpmässigt, sedan kan man väl även räkna med 7500m simning i långbana med landslaget. Svårslagna cykelpass för framtiden gjordes iaf, vad sägs om denna lilla tur? Sedan hade jag riktigt bra löppass med Daniel Hansson och Kristin Larsson, känns alltid bra att kunna springa snabbt på Fuerteventura då vind och terräng gärna gör en lite långsammare, dvs snabb löpning där betyder bra form!

Cyklade några pass med Svensk och Norska landslaget då kunde det se ut så här
norge

Bilden speglar inte verkligheten så bra, man skulle för ett tag kunna tro att jag cyklade lugnt och förståndigt, men med för låg utväxling så blev jag tvungen att kör om en del.

G0040849

Istället så blev det allt som oftast att jag fick jaga Morten som trodde att jag tävlade uppför, medan jag egentligen bara försökte ta mig upp med min utväxling..

Morten var halvhyfsad på att köra nedför så bland annat så tog jag mitt hastighetsrekord på hela 90.2km/H, så ned följer lite bilder från det
G0040862

902

Jag lovad ju i ett svagt ögonblick på instagram att jag inte skulle försöka mig på att slå 90.2, men samtidigt så ville jag ju ge er läsare en inblick hur sådana hastigheter känns, här går det minst i 85, på en väldigt bra väg att köra snabbt på, dvs med god sikt. Hoppas videon funkar på alla möjliga plattformar, jag har testat på ett gäng devices i alla fall. Dock så vill jag tillskillnad från Youtube erbjuda bästa kvalité så var beredd på att det kan buffra ett tag, full HD.


Det där med sikt är ju en viktig sak alltså, t.ex är denna bild ett bra exempel varför jag är en fegis i serpor…
bramedbroms

Bra med broms ibland, när man möter bilister som genar i serpor, då är man glad att man inte körde så fort..

Blev ju inte bara träning, denna morgon var jag extra morgonpigg och tänkte att jag skulle ta en time-lapse på berget bredvid Playitas, blev ruskigt bra resultat om du frågar mig, framför allt då det var min första time-lapse jag gjort.

Är ganska teknikintensivt att göra time-lapse, jag använde mig av en gopro, en padda som styrde goprokameran, en mobil som gjorde time-lapse också(backup), samt en mobil att fota själv med, här nedan följer lite bilder som jag tog med den.
20160207_082923
20160207_083408

kklll

Det är ju lite medvind ibland på ön, snällt sagt. Då kan det gå så här fort på platten, rätt härlig känsla. T.ex så påstår ju Gabriel och Axel att jag snittade nästan 50km/H som lok på vårt sista pass tillsammans, vet inte om det stämmer men fort kan det gå!

Ön är vacker och det finns många fina ställen att cykla på, denna bit är en av mina favoriter.

Andra ställen som är värda och se är sanddynerna vid Corralejo, eller som jag brukar säga Corra-con-lecho
sand

Må vara en av de vackraste stränderna, men sanden sliter lite på cykeln också, fast det hindrade mig inte från att vara där rätt ofta ändå!

En sak som jag älskar med Fuerteventura är den spanska förståelsen för cyklister, alla visar god hänsyn och håller verkligen avstånd. Tyvärr finns det en och annan turist som inte gör det. Gissa vem som inte är en local i klippet nedanför. Tänk på att det är vidvinkelfilmning så ja rätt close call..

Nedan följer bara ett litet urval på bilder som togs under resan, hoppas kunna åka dit senare ivår igen, tror ni förstår varför!

nedfor

Riktigt kul att köra nedför ibland

Untitled-8

Många fina vyer blir det, gäller dock att inte ha höjdskräck.

barkaka

Hade faktiskt en hel vilodag på de tre veckorna jag var där, då blev det stranden!

sol

10:a Ironman Arizona

Från början så tänkte jag döpa detta inlägg till Losing my favourite game, snodd titel från en jäkligt bra Cardiganslåt, detta då WTC fått för sig att dra arbetsgivaravgifter och löneskatt på vunna prispengar. Misstolka mig rätt, jag gillar att betala skatt det är bara att kolla på föregående års deklarationer som är lättillgängliga ifall ni inte tror mig. Däremot så vill jag ju gärna kunna skriva av avgifter på vunna pengar innan eventuell lön tas ut. Istället för att först få 35% i arbetsgivaravgifter och sedan 57% i löneskatt(a-skatt+värnskatt, värnskatten var inte dragen men den skulle ju ha kommit som ett brev på posten vid nästa års deklaration). Nu har ju WTC äntligen tagit sitt förnuft tillfånga och ändrat tillbaka, men var egentligen rätt besviken på att de ens tyckte det var okej från början.

Som sagt detta är ju inte ett problem för stunden längre, men under tävlingsveckan så var jag rätt övertygad om att jag hade fått nog av WTC och såg fram emot att göra min sista WTC-tävling. Idag är jag väl lite mer osäker för trots allt gör de sjukt bra tävlingar.

Lyckades trots ovanstående fokusera riktigt bra på tävlingen även om jag ibland kände mig som en förlorare innan startskottet ens gått. Turligt nog så hade jag en underbar “host family” vilket gjorde det enkelt att göra sista förberedelserna och därmed ha perfekta förutsättningar under själva tävlingsdagen.

Vaknade upp på tävlingsmorgonen med en begynnande huvudvärk, inget riktigt bra tecken egentligen, men samtidigt vet jag om att jag är sjukligt koffeinberoende och jag hade minimerat kaffeintaget så att jag lätt skulle somna. Ändå tyckt att jag haft i mig tillräckligt för att inte få abstinensbesvär (i mitt fall resulterar det i huvudvärk). Fick lite lätt panik på morgonen när inte kaffemaskinen gick igång, men på andra försöket fick jag min trippla espressoshot som jag hade stora förhoppningar skulle lösa problemet snabbt. Det märks att jag inte riktigt var mig själv på tävlingsmorgonen, den observante har nog redan sett att jag bara har en kompressions-sleeve på höger vad…suck. Så nä det är inget nytt mode jag försöker skapa, utan allmänt förvirrad bara på morgonen. Med tanke på hur vänstervaden mådde dagen efter loppet så vet jag ju vad jag har på under nästa lopp!
cykel3

Min glömda sleeve…

Walter körde oss säkert ner till tävlingsområdet och vi hittade bra parkering nära området. Alltid glad när jag slipper köra, man har liksom fokus på annat än just körningen så att säga. Jag hade förberett allt dagen innan så jag behövde endast dubbelkolla att Di2-batteriet inte laddat ur eller liknande under natten, samt pumpa däcken. Det som dock tog tid var att magen inte hade vaknat, efter två besök så var jag ändå inte nöjd. Valde att ändå lämna tävlingsområdet för att gå mot simningen och lämna special-needs. Alla toaköer var nog förjäkla lång nu, men turligt för mig så bortanför på banan så fanns det några lediga toaletter där jag kunde åstadkomma det så eftertraktade, perfect pooop, inga mer detaljer men race-ready var jag äntligen.

Blir en rätt våldsam simstart, inte för att jag inte tar plats, men rätt onödigt då vi bara var 60 pers i proffs-startvågen. Fick ändå en hyfsad placering och det kändes trots allt relativt lätt att hänga med de jag fått fötterna på. Man är liksom alltid rätt osäker på pace under IM-tävlingar, då det blir få pass då man är utvilad och ändå kör open-water, nu får man gå på gut-feeling och hoppas på att känna igen de duktiga simmarna. Det sistnämnda fungerar jäkligt bra med proffsfält på under 20 pers, man vet på ett ungefär vilka som kör med specifika våtdräkter och så ser man ju numren, ifall man är nära. Nu var man rätt utlämnad till sin egna förutsättningar att hålla rätt ansträngning, vilket jag tycker är enkelt, däremot pace är en helt annan historia. Å andra sidan tiden spelar mindre roll i ett IM-lopp, utan det som är hett eftertraktat för mig är att komma upp i andra klungan på simningen. Tänkte att jag låg rätt bra till för att lyckas med det, men så kände jag att ena simglasögat släppte in vatten, tryckte genast till…endast för att inse att spännet var av. Kul…de simglasögonen hade gått ett träningspass och två IM-tävlingar. Försökte genast gå upp i topp i klungan för att ha marginal att tappa på framtida felnavigeringar utan simglasögon, gick sådär. Kom upp sist i en jätteklunga där jag endast var 60 sekunder ifrån att klara av mitt mål, dvs cykla med de i toppen av andra simklungan.
swim

simutangoogle

Man verkligen ser på ovanstående bild att jag skall hålla i ett par simglasögon fast jag gör det inte, men ändå..

Tyvärr så skulle 60 sekunder visa sig vara för mycket för att cykla ikapp dem, så istället blev det rätt mycket solocykling och stökigt bakom andra mindre disciplinerande atleter, som bitvis körde ryckigt. Vet om att jag gjorde om mitt vanliga misstag av att gå ut för hårt det första varvet, i hopp om att komma ikapp. Gjorde mitt bästa för att reparera det genom att ta ett extra lugnt andra varv och sedan avsluta starkt på det sista tredje varvet. Gillade banan, lite vindar, platt och lite regn, i perfekt kombination. Sedan fanns det ju lite väl många AG:ers att köra om då det var en tre varvsbana, samt att special needs inte fungerade över huvud taget. Så klart hade jag gått av cykeln och letat reda på min påse så hade jag väl så småning om fått tag i min Umara sport, fast det gör man ju inte. Istället fick man snabbt lägga om nutritionsplanen och anpassa efter läget, vilket faktiskt gick riktigt bra. Man har ju alltid en reservplan då man vis av erfarenhet inte vågar lite på special-need stationerna. I Arizona så försökte de ju inte ens att leverera vilket kändes lite trist. Konstaterade dagen efter att om jag inte tappat simglasögonen alt simmat 60 sekunder snabbare så hade jag cyklat på 4:21 istället för 4:27 och förmodligen inte gjort av med nämnvärt mer med energi heller för den delen, dessutom växlade jag snabbare så egentligen bör jag har varit ruggit nära att komma ikapp (dvs mindre än 60 sek).

cykel4

drafting

Som kuriosa så kan man se små vita fyrkanter vid båda cyklisters höger fötter(jag är framför min, medan den andra har sin bakom sig), det är 9.6m mellan dem.

Untitled-1

cykel2

Var sjukt nöjd med min Scott plasma under hela loppet, Cykloteket hade finjusterat så att allt fungerade perfekt. Dessutom så ser man även att jag löste diskhålet med en mycket snygg Cykloteket logga istället för Zipp-tejpen som var slut.

cyjkel6

Bikefit Björn Andersson, aerodynamiskt och komfort för 18mil

cyjkel5

Linda har berättat för mig att jag haltade ut på löpningen, något hon sett på live-streamingen från tävlingen, inget jag minns dock. Utan själv så kände jag mig helt okej, kanske inte att jag hade en 2:52 mara i benen, men tillräckligt bra för att känna mig hoppfull inför en sub3 mara. Helt klart en av de roligare banorna, kanske inte den största publiken , men de som trotsade det “Arizoniska vintervädret” samt regnet var desto mer entusiastiska. Det blev lätt halkigt på den våta betongen man sprang på och inga direkta tendenser fanns att solen skulle torka upp det hela inom närtid, något som var glädjande, hellre regn än sol! Konstaterade glatt att jag gjort två långdistans tävlingar i Sverige, båda med strålande sol och två utomlands, båda i regn. Så tydligen är det i Sverige man skall tävla ifall man vill ha sol och värme, eller så kanske inte.
lop1

Löpningen kändes bra, att jag dessutom kunde öka farten sista 7km gör mig hopfull inför framtida tävlingar

Tycker väl egentligen aldrig att jag blir direkt trött på löpningen, normalt så fallerar tempot rätt rejält efter 21-27km, beroende på dag, dvs en bra dag närmare 27 en dålig dag redan före 21km. Däremot så märker jag att ut på andra varvet är det ungefär 2.5km där man nu springer i gyttja och i kombination med några småbackar och den småhala betongen så glider sub3 sakta mig ur händerna. Vid sista vändpunkten (7km kvar) så ser jag att jag kan faktiskt plocka en position, Marko Albert ser nämligen rejält trött ut. Lyckas faktiskt öka och hålla i fartökningen ända in i mål, väljer även att tro att jag är god för ett nytt PB på IM-distans så jag kör järnet sista två kilometrarna, men lite förgäves då jag missar personbästa med 11 sekunder. En klen tröst är dock att jag har slagit Marko Albert, vilket vid målgång vägde mycket lätt, tills Tatum upplyste mig om att jag var tio, dvs podium! Helt plötsligt så skiner jag upp och är nöjd med loppet. En “liten” nackdel med stora startfält, man har rätt dålig koll på vilken placering man ligger på. Hur som helst podium i ett jättestarkt startfält är något jag är väldigt stolt och glad över. Att dessutom kunna få lite prispengar som jag inte behöver skatta 87% på gjorde ju inte saken sämre.

finisg2

Tokspurt för PB försök

finish

Nu off season!!!!!!!!!!!!!!!!

Hur man bäst följer Hawaii Ironman på distans

Här kommer mina tips på hur man följer världsmästerskapen på Kona på bästa sätt från soffan. Våra förberedelser påbörjas redan dagen innan då Kona longboard öl inhandlas (från Kona, inte direkt jättegod men har rätt känsla), samt pizzadeg görs. För självklart måste man ju äta en äkta Hawaiipizza till sändningen. Då pizza är rätt onyttigt så såg jag till att ha några träningstimmar under bältet innan sändningen börjar, finns det tid över så ser man på fördel ett avsnitt av Hawaii Five’O. Finns faktiskt ett avsnitt som handlar om en triathlon-inbrottsliga, men det är rätt dåligt (var i alla fall skönt att slippa se “superhjälten” Steve Mcgarrett vinna tävlingen) så det blir avsnittet som sändes i fredags istället. Är man riktigt nördig så kan man lyssna på Pepper, alltså inte Red hot chili peppers utan Pepper som är ett rockband från just Kona. Har så klart inget med triathlon att göra men låter verkligen som ett Hawaiianskt rockband, men skulle nog gissa att de inte skulle klara en dopingkontroll dagen efter en spelning/fest.

En så lång sändning som täcker en hel Ironmantävling kan bli lite enformig, fastän det handlar om en legendarisk och mytomspunnen tävling som Ironman Hawaii. Därför har “jag” uppfunnit en omvänd drinking-contest, fast istället för att dricka något så skall jag göra något träningsmässigt när något händer eller sägs. T.ex stå 10 sekunder i planka varje gång de zoomar in på Sebastian Kienle, eller varför inte en tysk? Ett år så skulle jag göra en armhävning varje gång kommentatorerna sa en produktplacering under sändning (inte under reklampauserna). Slutade vid 200+ och hade ganska rejäl träningsvärk dagen efter.

Historiskt sett så har live coverage varit rätt dåligt, men sedan WTC out-source’at det till livestream.com har det fungerat rätt bra. Brukar dock bli problem när folk vaknar i USA och vill se på eventet, vilket sker ungefär när löpningen börjar. Dvs rätt irriterande när loppet är som mest spännande så är alla servrar överbelastade. Ett tips då är att surfa direkt till livestream.com så brukar det faktiskt fungera bättre. Appar som är bra är ironmobile och sedan följa taggar på twitter/instagram som kan ge ytterligare information. I år så kommer proffsen ha Quarq GPS race utrustning på sig så då kan man följa varje proffs på ett delikat sätt på www.quarqrace.com (förutsatt att det fungerar lika bra som i Chattanooga..). Detta gör ju att man behöver mer en än skärm eller dator/padd, då det blir rätt osmidigt att växla mellan sändningen och all annan info tillgänglig.

Dessa är de vänner jag hejar på i år: Antti Antonov, Odd Larson, Stefan Norman, Dirk Hulbert, Åsa Lundström, Fredrik Croneborg, Marcus Larsson, John Humble, Armin Kunz, Johanna Sundberg, Tomas Edström, Simone Weber, Adam Stenman, Anna Araskog och Finn Borg, säkerligen missat någon, blir dock rätt stressigt att följa dem alla, då kampen om den totala segern är stenhård både på herr och damsidan. Kienle har alltid vunnit Hawaii de år han inte gjort bra ifrån sig på VM över halv, sedan har jag svårt att se hur Daniella Ryf inte skall ta hem det. Samtidigt så imponerade Frodeno stort i Frankfurt, är han i den formen så blir han oslagbar och Miranda kan hon verkligen springa ikapp Daniella i år, tror inte det men spännande kommer det bli!

Varför kör inte jag då Ironman Hawaii? Enkelt svar, jag är inte bra nog att komma dit på ett överkomligt sätt då jag tävlar i proffskategorin. I Kalmar var jag ju bästa 30+:are och femma overall så ålderklass hade ju varit enkelt (edit: tydligen var KJ 30 plus en månad typ..), men nu är det andra regler som gäller för proffs. Finns en liten chans att jag skulle klara det om jag lyckades hitta rätt tävlingar och presterade som i Weymouth/Kalmar, men problemet är att jag även skulle behöva göra två bra halvor och då jag är rätt dålig på den distansen så skulle jag behöva finkamma/leta bland alla kvaltävlingar och vara beredd att åka över hela världen för att hitta “rätt” motstånd, för att på så sätt få en vettig placering med tillräckligt många poäng. Istället så undviker jag värmen och avnjuter spektaklet på hemmaplan, men samtidigt måste jag ändå rekommendera att göra tävlingen för det är en upplevelse, så har man möjligheten, åk!

Tänkte runda av inlägget med att bjuda på några anekdoter jag har från den gång jag faktiskt körde Ironman Hawaii. Kona bjuder ju på en fantastisk masstart som jag tycker att alla triathlon skall ha och inte vågstarter (smaken är som baken). Problemet på Hawaii är att alla är lika bra eller bättre simmare än mig framför allt 2006!), så ville man ha en bra startplats så fick man vara beredd på att vattentrampa ett ganska bra tag innan startskottet släpper iväg fältet. Detta rimmar ju rätt illa med att spara energi till tävlingen så när jag såg att det fanns möjlighet att smita in i Ford-pontonen (reklam för en konstgjord Fordbil alldeles vid starten), så tog jag de. Helt perfekt var det för dök man in under flotten så kunde man häva sig upp och sitta riktigt skönt där inne. Nu var ju detta VM så tänkte att jag minsann skulle ta det säkra för det osäkra så jag tog mig fram till starten sex minuter innan, hann dock bara hitta rätt led så gick startskottet. Fasiken vad nära att jag alltså satt kvar där inne i Fordreklamen, kan ju säga att det var en annan som tog min sittplats, han måste ha missat starten. Har drömt mardrömmar ganska många gånger att jag sitter kvar där inne när startskottet går.

Blev faktiskt lite glad när jag läste att KJ inte studerat löparbanan inför Chattanooga så noga, för det måste jag erkänna att jag inte heller hade gjort inför Hawaii. Visste om att löpningen gick på Ali Drive och där bodde vi ju, så jag hade ju sprungit på banan. Hade även testat att springa uppför den jobbiga backen på Palani Dr, här kan man ju tycka att jag borde ha reflekterat lite över vart jag skulle springa efter det, men nej då…inte jag inte. Löpning till trots, man hinner oftast se vart man skall springa och det handlar sällan om “tekniska partier” som man behöver lära sig så för mig var det inget konstigt att inte studera löparbanan i detalj. Dessutom var jag ju rätt stirrig, skulle ju trots allt köra Ironman Hawaii, tillika världsmästerskap. För den som inte varit i Kona så är Ali Drive en rätt trevlig miljö att springa i då naturen är minst sagt “prunkande” så om man bortser från värmen så har men fina möjligheter att njuta av en storslagen natur. Dock så vänder man tillbaka efter redan fem kilometer för att springa tillbaka och därefter stundar Palani Dr med en rejält brant backe. När jag äntligen nått toppen så inser jag att man skall ut å springa på motorvägen, Queens Highway, där det bara finns svart motorväg, svarta lavafält och en stekande sol, samt såklart en djävulsk vind. Deppar inte ihop för det för jag skall ju snart vara i Natural Energy Lab, för det vet jag är med på banan. Det skall ju vara så grymt, det har ju alla jag känner som kört detta lopp sagt (2006 var det bara Björn Haring som jag kände som hade kört loppet, samt Kenneth Westerberg som varit där men inte tävlat). Nu tillhör jag ju den ironiska “generationen” så jag hade ju tolkat grymt, som något som var grymt bra. För mig fanns inte något annat. Jag hade byggt upp en illusion/bild om att Natural Energy lab var något som var så fantastiskt vackert att man skulle få massor med energi (typ läs vattenfall, utsikt till havet och så vidare). Så med andra ord jag såg verkligen fram emot att få denna “kick” av energi. Döm till min förvåning så var Natural Energy Lab inget annat än ett gäng jävla Solpaneler och astråkigt stuk ala industripark, som jag cyklat förbi minst fyra gånger innan utan att reflektera att det var direkt vackert.. Det som var grymt var just värmen och inget annat, för tydligen är banan som mest tråkig och varm just där. Kanske inte så konstigt att solpanelerna råkar vara placerade just där. Så, så kan det gå ifall man inte studerar löparbanan.

Nu stod faktiskt Peter Reid, helt anonymt, i korsningen till labbet och hejade på alla triathleter, så jag fick faktiskt lite energi av det istället och lunkade mig i mål på 9:39, vilket får ses som helt okej. Jag var nämligen rädd för att vägga i värmen så jag race’ade väldigt defensivt då jag verkligen ville komma i mål. Förmodligen blev det på så sätt en optimal pace för mig, men det känns ju sällan så efter åt, då man vet om att man inte tagit ut sig totalt under alla tre grenar.

10463_111_023f

ironmanhawaii

Søren Christian Nielsen

Copyright: Søren Christian Nielsen

Jag hade ju bestämt mig för Challenge Almere, men efter lite samtal mellan mig, Camilla Lindholm, förbundet och självklart min coach Björn Andersson så var jag helt plöstligt på väg till Challenge Weymouth istället som även var långdistans EM. Stort tack till förbundet som snabbt hjälpte mig att trycka upp tävlingskäder till tävlingen.

Detta skulle bli min första Ironmandistans som jag endast haft fyra veckor emellan lopp, då min senaste IM är som kanske bekant IM Kalmar som gick 15:e Augusti. Måste erkänna att träningen hade känts riktigt bra, förutom att jag haft ovanligt mycket skavanker/känningar ifrån Kalmar som kanske inte hunnits ges tid nog till att läka. Hade dock en rejäl islossning 12 dagar innan race, då cykling men framför allt löpning kändes helt magiskt bra. Detta gjorde att jag var hoppfull om att göra en riktigt bra tävling.

Väl på plats fick jag och Camilla skjuts av världens snällaste Alena som guidade oss genom cykelbanan. Alltså vägarna var så himla smala så de gick knappt att cykla på, så klart en stor bedriften att köra bil på dem, något glad över att slippa den uppgiften, framför allt med vänstertrafik i åtanke.. Förutom en rejält backig bana så fanns det gott om farligt smala partier, korsningar, svängar, skit på vägen, asfalt som knappast kan kallas det. Vi konstaterade helt enkelt att detta skulle bli en utmaning. Blir lite stolt över mig själv att jag tänker tanken att här jäklar måste jag skruva åt allt extra på cykeln, samt förstärka flaskhållare. Känner mig samtidigt riktigt glad att jag fick “rekning” av banan så att jag var mentalt inställd på en skumpig cykling.

Fast forward till simstarten, jag väntar på att de skall ropa upp allas namn vilket man alltid gör på mästerskap (vilket också hade kommunicerats på pre-race mötet..), har rejäl imma på simglassögonen, men tänker att det fixar jag i vattnet i väntan på starten. Hör 20 sekunder till start, snabbt som fan av med glasögon, spott å tvi, gnug och sedan på, PANG (startsignal). Helt otroligt nog så ser jag helt perfekt, ingen imma alls och inte minst viktigt, får till en kanonstart! Har fått stallorder av coach att inte gå ut för hårt med de duktiga 47-48min simmarna utan stannar i andraklungan, den blir stor..resten av alla herrproffs är i den faktiskt. Får en väldigt angenämn resa där jag inte behöver förta mig överhuvudtaget. Visst jag hade kunnat simma snabbare, men då hade det varit jag som fått dra klungan och ödslat bra mycket mer energi än vad det hade givit mig tidsmässigt mot de framför mig. Kom istället ut på cyklingen riktigt fräsch och var sugen på cykla. Efter stigningen upp till den högsta punkten så börjar dock helvetet på banan en teknisk utförskörning som förutom att vara den skitigaste väg jag cyklat på, dessutom är blöt ifrån regnvädret. Generellt sätt så är jag väldigt försiktig och tar inga onödiga risker direkt när det kommer till utförskörningar, men på tävling är de annorlunda. Banan krävde dock att jag tog det ganska lugnt, är det något underlag jag inte litar på så är det ett blött underlag.

Får slita ganska hårt att följa Chris Fischer, framför allt i de kortare springbackarna, bestämmer mig dock för att ligga kvar, framför allt för att jag vill ha vägvisning genom de tekniska partierna, men så klart även den lilla drafting-effekt som finns kvar vid 12m rullåkning. Bestämmer mig dock för att släppa på andra varvet vid den största uppförskörningen, då jag nu känner mig kunna banan och att det kommer kosta mig alldeles för mycket att följa med. Uppförskörningen avslutas med att underbara Alan står och väntar på mig vid toppen med min specifika Umara Energi. Jag är nämligen i ett riktigt kritisk läge då alla mina gels är slut och då mitt flaskställ gått sönder (all tejpning i värden räcker inte om flaskstället går av..). På något magiskt sätt så har jag helt plötsligt två ny flaskor, en i brallan (Faris Al Sultan-style) och en på mitt andra flaskställ som fortfarande är helt. Men det störda är att på något konstigt sätt är även min bentobox uppfylld med gels, av Alan! Hur lyckas man med det? Han är sedan över allt på löpbanan också, bättre race support är mycket svår att finna!

Efter det så kommer nästa glädjenyhet, Chris och Graeme har slagit av på farten, nu är det torrt i utförspartierna och en triathlet som bor i Schweiz som älskar att köra utför, kommer ganska lätt ikapp de flesta triathleter, vilket även jag gör..

Misstänker att min påfyllning av Umara har givit effekt, för när vi kommer ikapp Bayliss klunga känner jag mig riktigt stark, dock saknas Marek Jaskola, vilket Chris inte direkt är nöjd med. Graeme tycker kort därefter att det är dags för mig att ta front, vilket jag också gör. Det går riktigt bra och jag får faktiskt lucka… Därefter påbörjas nedförskörningarna igen till Weymouth. Denna gång är de helt livsfarliga då vi varvar AG:ers som ligger i 40km/h och bilar vågar inte köra om, men vår klunga vill ligga i 60-70km/h så det blir en hel del direkt dumma omkörningar i mötande fil.

För en gång skull så väljer jag faktiskt att ta på mig strumpor ut på löpningen, de är dygnblöta efter att stått ute en halv dag i regnet..det resulterar i att de är rätt kämpiga att få på, varför jag i slutändan sätter på dem rätt dåligt och faktiskt får mer skavsår än vad jag brukar få utan strumpor, efter loppet.

Mina GPS klocka hamnar i ett skönt debug-läge där jag får alla möjliga val om kontrast-inställningar, dock absolut inget sätt att få den att fungera som den skall och visa min pace. Tänker att jag har gjort mina bästa löpningar utan klocka så skiter i den. Löpningen känns hyfsad, förutom under de långa motvindssträckorna, för när det gäller löpning kan man ju inte sitta lågt direkt som på cykeln för att undvika den, utan här måste jag ju möta den rätt i nyllet å är man då lång, ja då blir det jobbigt. Helt plötsligt ligger jag tvåa när Chris bryter loppet, vi har haft ett ganska konstant avstånd fram tills dess, borträknat hans första varv. Vet om att Sergio Marquees kommer ånga förbi mig någon gång under löpning, lägger inte så mycket tankekraft på det. Däremot blir det en rejäl missräkning när Slovenen som jag sprungit om för 20km sedan helt plötsligt verkar ha fått krafter ifrån självaste Usain Bolt när han springer förbi. Faan. Så nu var man fyra. En rätt deprimerande placering. Samtidigt inser jag att Graeme tar in på mig, så jag får kämpa livet ur mitt arma lekamen för att hålla honom bakom mig de sista 6km:arna. Det är inte snyggt, mitt löpsteg liknar shuffle-deluxe och det är rätt tydligt att det är mer kamp än hjärna bakom min framåtkraft. Väl i mål faller jag ihop som västa drama-queen:en, men rätt glad att jag lyckats försvara 4:e platsen med 101 sekunder tillgodo. Min “fina” målgång resulterar i att jag får hjälp av en väldigt trevlig sjuksyrra som ger mig special-energi och så får jag en värmefilt som är guld värd, får nu jävlar har det blivit kallt i Weymouth. Regnet öser ner och i kombination med den svala temperaturen och starka vinden så lider jag med alla som är kvar ute på banan.

Efter nästan tre timmars uppvärmning så knatar jag bort till min superfina Scott Team Issue TT hoj, sorgligt nog är den helt skändad av banan och ser mer ut som en MTB som just gått i mål.

Summerar jag tillställningen så måste jag erkänna att jag är glad över min prestation, cykla 4:45 på den banan är så jävla bra, dessutom utan att tokdö på löpningen, som trots sin platta topografi får anses som rätt långsam med tanke på vinden.

Får passa på att tacka för trevligt sällskap från Camilla Lindholm som även hade en stor del i varför jag körde tävlingen och så klart ett stort grattis till ditt EM-guld! Kul! Förutom att jag lyckades köra en tävling där jag fick en fin EM-placering och bättre prispengar så fanns det även andra fördelar. En av dem är att jag nu vet att jag klarar av att köra i vänstertrafik i rusningstrafik runt Heathrow med manuell växling och även dagen efter en IM. Ja så klart om jag har en medpassagerare som kollar höger i rondeller.. Men det bästa var nog att då jag delade boende med Camilla så kunde ju inte Linda följa med(sett ur ekonomisynpunkt), därför kan hon nu ta ut sina semesterdagarna till en trevlig italienresa istället, som redan har påbörjats, yeay!! Ska bli hur kul som helst att göra Ligurien och besöka vingårdar från norra Italien, väderprognosen ser dessutom riktigt bra ut, tillskillnad från Weymouth.

Copyright Thomas Stade

Copyright: Thomas Stade

Efter en tre veckors ihärdig förkylning (eller två..), så kände jag mig någorlunda okej på tävlingsmorgonen, tänkte att det nog blir lite ”motionerande” idag trots allt. Dagen innan hade jag hostat så pass mycket att stackars Linda endast sovit två timmar under natten, en satans förkylning som verkade intensifieras under nätterna. Var dock ganska nöjd med att jag inte varit förkyld under den tunga träningsperioden som jag har tre veckor inann en IM, den hade dessutom gått hyggligt bra så jag räknade inte ut mig helt. Visst många kan ju tycka att jag borde ha varit rejält formtoppad med tre veckors vila, men problemet är att när kroppen skall återhämta sig för superkompensation, dvs skörda frukten för den tidigare hårda träningen så fick den istället fokusera på att bli kvitten en förkylning, inte optimalt.

Gillar verkligen Ironman Kalmar, finns så oerhört mycket bra med tävlingen, dessutom är det förmodligen den enda Ironman tävling som spelar Kentas Idag är jag stark innan start. Publiken är sjukt initierad alla verkade kunna mitt förnamn, för det stod ju inte på nummerlappen, i alla fall inte på cyklingen!! Framför allt blir jag imponerad över att folk minns att jag förr i tiden kallade mig för ”Dave” på internet (ja jag har ju faktiskt på ett eller annat sätt fört internetdagbok sedan 98, alltså 1998!), något man i Kalmar verkar minnas! Galet som sagt! En trevlig utveckling av tävlingen är att publiken på Ölandssidan växt enormt sedan 2013, då jag körde senast, klart ett trevligt inslag.

Simningen blev en krokig historia för mig 2015, jag blev översimmad av några proffs som verkade ha vild panik (i det halvstökiga vattnet) så jag tappade den duktiga norskans fötter som hade varit min plan att hålla hela tiden. Istället fick jag simma själv. Givetvis så glider någon upp just vid den kritiska vändningen längst ut och simmar fel och jag väljer dumt nog att följa. Personen bor i Kalmar (tänkte mig att han visste banan…) å jag har en svag stund i tävlingen så jag följer efter. Då kommer en kajak och rekommenderar mig en 180 gradare och instruerar mindre betryggande att det finns en boj där borta som jag förmodligen kan se om jag simmar några 100m i ”rätt” riktning.. Fixar den bojen tillslut, tror det kostar mig 3min ungefär. Sedan sticker mina snedsimmare iväg till en boj vi tog på utvägen, då stannar jag och frågar en kajak vart jag ska för dit de är på väg är helt fel… Tydligen skall jag till en helt annan boj som inte är lik någon av de övriga vi passerat hittills. Frågar två gånger då de övriga är ”hell-bent” på den andra bojen. Kommer upp efter 59min för något som jag måste kalla en bedrövlig simning. Sista gången jag följer fötter utan att ha koll själv!

Copyright Viktor Ehrnholm / http://www.vlhalsa.se

Copyright: Viktor Ehrnholm | http://www.vlhalsa.se

Blir lite halvpurken över min miserabla simning men turligt nog så får jag väl över på Ölandssidan veta av Åsa Lundström att jag inte kan ha tappat mer än 3min på mina orienteringsfadäser, i min värld så var jag övertygad om att det kostat mig minst 8min…

Andreas Lindén och Dougal Allen glider ikapp efter fem mil och vi formar en fin 30m formation, tja t.o.m 50m, där faktiskt jag är den som nog ligger tightast när jag inte är framme. Alla som läser här vet ju att jag gillar motvind och att cykla så detta moment flyter på bra och min Scott Plasma Team Edition kostumicerad exakt som jag vill ha den skär genom vinden utan att behöva lägga direkt många watt i pedalerna. Framför allt så skrattar jag bara åt tanken att alla kommer klaga efter loppet på dessa vindar, då jag mycket väl vet att om man tränat på Playitas anläggningar på Fuerteventura så hade man varit väl förbered, så bara att HTFU! Kilometrarna avverkas i snabb takt och mitt langningsteam bestående av Linda och Oskar gör ett perfekt jobb, jag får min välkoncentrerade Umara Sports och slipper dricka det tävlingen tillhandahåller.

Copyright Thomas Stade

Copyright: Thomas Stade

Runt 30km kvar av cyklingen så börjar Dougal sprattla till i alla springbackar och jag behöver lägga ner 400w+ för att hänga på, bestämmer mig för att den eventuella fördel man har av 10m lucka är rejält mycket mindre än dessa stora energiuttag så jag bestämmer mig för att köra solo in till T2.

Vid 181km (ja banan är lite för lång), så händer det som inte får hända, en race marshall på motorcykel bestämmer sig för att göra en u-sväng utan att kolla sig för, jag ligger ju just då femma och det är relativt glest mellan oss. Efter en extremt skicklig manöver där jag låser både fram och bakhjul och glider typ 2-3m med låsta hjul så undviker jag MC:n med några decimeter tillgodo och i princip skriker allt vad jag har i förarens öra. Jävla idiot. Är extremt tacksam för att Staffan på Cykloteket valde att finjustera min frambroms lite extra då han till skillnad från mig tyckte att den behövdes tightas till, utan det initiativet så hade jag inte tagit mig till T2 cyklandes!

Väl ut på löpningen har jag en mindre evighet till 6:e platsen och har svårt för att jaga en bättre placering än den 5:e-plats jag ligger på. Någonstans pyr det i skallen att det kanske inte är så smart att köra loppet med tanke på min förkylning. Har ju hamnat på sjukhus förr så att säga efter en Kalmarmålgång.

Copyright Thomas Stade

Copyright: Thomas Stade

Dock så tar jag in på både KJ och Andreas Lindén som stått för en makalös cykling. Springer om Andreas Lindén vid 17km avklarat och han frågar ifall han får ligga bakom mig, fattar på än gång att han har någon klurig plan och verkligen inte tänkt ge sig än om kampen om 4:e platsen. Mycket riktigt vid 28km (långa rakan inne i Kalmar som har en vändpunkt) så ser jag att han tagit in på mig (efter att jag sprungit ifrån honom) och fattar att jag nu måste öka takten för att han inte skall komma ikapp. Gör faktiskt ett halvhjärtat försök, men det resulterar mer i kramp än snabbare löpning, kampviljan försvinner rätt snabbt. Mycket riktigt kommer Andreas ikapp och han har lurpassat på mig ett längre tag och väljer att gå om just där man får armband för varvning, tanken är att han skall sno ett armband så jag måste stanna till för att få mitt. Han lyckas nästan med den planen, dvs att jag behöver stanna till. Men ifrån mig springer han som en vinthund, gör fullkomligt mos av mig sista kilometrarna. Måste ge en eloge för planen dock med armbandet, blev rejält sur över att jag aldrig kommit på något liknande.

Copyright: Viktor Ehrnholm | http://www.vlhalsa.se

Copyright: Viktor Ehrnholm | http://www.vlhalsa.se

Efter 42km så får jag äntligen, rätt bokstavligt, stappla i mål som femma! Rejält nöjd över att ha gjort min bästa IM placeringsmässigt, dvs en 5:e plats. Lite missnöjd över att ha folk framför sig som jag sprungit om de två senaste IM vi möts, men samtidigt under de förutsättningar jag haft så måste jag vara nöjd, annars så kommer jag ju aldrig vara det.

11870924_879816212125587_3837462955331645905_n

Just nu känner jag mig extremt laddad att köra min nästa Ironmandistans som är Challenge Almere, skall bli så himla roligt och då kommer jag gräva djupare än någonsin på löpningen! Har nog aldrig känt mig så motiverad att träna hårt som jag gör just nu. Kan ju kanske bero på att jag inte har tränat så mycket de fyra senaste veckorna, ja förutom en Ironman då förra lördagen!

cykloteketlogo-payoff Apollo_logo_bla-1 logo_dark