4:a Långdistans-EM Challenge Weymouth

September 17, 2015 by David Näsvik

Søren Christian Nielsen

Copyright: Søren Christian Nielsen

Jag hade ju bestämt mig för Challenge Almere, men efter lite samtal mellan mig, Camilla Lindholm, förbundet och självklart min coach Björn Andersson så var jag helt plöstligt på väg till Challenge Weymouth istället som även var långdistans EM. Stort tack till förbundet som snabbt hjälpte mig att trycka upp tävlingskäder till tävlingen.

Detta skulle bli min första Ironmandistans som jag endast haft fyra veckor emellan lopp, då min senaste IM är som kanske bekant IM Kalmar som gick 15:e Augusti. Måste erkänna att träningen hade känts riktigt bra, förutom att jag haft ovanligt mycket skavanker/känningar ifrån Kalmar som kanske inte hunnits ges tid nog till att läka. Hade dock en rejäl islossning 12 dagar innan race, då cykling men framför allt löpning kändes helt magiskt bra. Detta gjorde att jag var hoppfull om att göra en riktigt bra tävling.

Väl på plats fick jag och Camilla skjuts av världens snällaste Alena som guidade oss genom cykelbanan. Alltså vägarna var så himla smala så de gick knappt att cykla på, så klart en stor bedriften att köra bil på dem, något glad över att slippa den uppgiften, framför allt med vänstertrafik i åtanke.. Förutom en rejält backig bana så fanns det gott om farligt smala partier, korsningar, svängar, skit på vägen, asfalt som knappast kan kallas det. Vi konstaterade helt enkelt att detta skulle bli en utmaning. Blir lite stolt över mig själv att jag tänker tanken att här jäklar måste jag skruva åt allt extra på cykeln, samt förstärka flaskhållare. Känner mig samtidigt riktigt glad att jag fick “rekning” av banan så att jag var mentalt inställd på en skumpig cykling.

Fast forward till simstarten, jag väntar på att de skall ropa upp allas namn vilket man alltid gör på mästerskap (vilket också hade kommunicerats på pre-race mötet..), har rejäl imma på simglassögonen, men tänker att det fixar jag i vattnet i väntan på starten. Hör 20 sekunder till start, snabbt som fan av med glasögon, spott å tvi, gnug och sedan på, PANG (startsignal). Helt otroligt nog så ser jag helt perfekt, ingen imma alls och inte minst viktigt, får till en kanonstart! Har fått stallorder av coach att inte gå ut för hårt med de duktiga 47-48min simmarna utan stannar i andraklungan, den blir stor..resten av alla herrproffs är i den faktiskt. Får en väldigt angenämn resa där jag inte behöver förta mig överhuvudtaget. Visst jag hade kunnat simma snabbare, men då hade det varit jag som fått dra klungan och ödslat bra mycket mer energi än vad det hade givit mig tidsmässigt mot de framför mig. Kom istället ut på cyklingen riktigt fräsch och var sugen på cykla. Efter stigningen upp till den högsta punkten så börjar dock helvetet på banan en teknisk utförskörning som förutom att vara den skitigaste väg jag cyklat på, dessutom är blöt ifrån regnvädret. Generellt sätt så är jag väldigt försiktig och tar inga onödiga risker direkt när det kommer till utförskörningar, men på tävling är de annorlunda. Banan krävde dock att jag tog det ganska lugnt, är det något underlag jag inte litar på så är det ett blött underlag.

Får slita ganska hårt att följa Chris Fischer, framför allt i de kortare springbackarna, bestämmer mig dock för att ligga kvar, framför allt för att jag vill ha vägvisning genom de tekniska partierna, men så klart även den lilla drafting-effekt som finns kvar vid 12m rullåkning. Bestämmer mig dock för att släppa på andra varvet vid den största uppförskörningen, då jag nu känner mig kunna banan och att det kommer kosta mig alldeles för mycket att följa med. Uppförskörningen avslutas med att underbara Alan står och väntar på mig vid toppen med min specifika Umara Energi. Jag är nämligen i ett riktigt kritisk läge då alla mina gels är slut och då mitt flaskställ gått sönder (all tejpning i värden räcker inte om flaskstället går av..). På något magiskt sätt så har jag helt plötsligt två ny flaskor, en i brallan (Faris Al Sultan-style) och en på mitt andra flaskställ som fortfarande är helt. Men det störda är att på något konstigt sätt är även min bentobox uppfylld med gels, av Alan! Hur lyckas man med det? Han är sedan över allt på löpbanan också, bättre race support är mycket svår att finna!

Efter det så kommer nästa glädjenyhet, Chris och Graeme har slagit av på farten, nu är det torrt i utförspartierna och en triathlet som bor i Schweiz som älskar att köra utför, kommer ganska lätt ikapp de flesta triathleter, vilket även jag gör..

Misstänker att min påfyllning av Umara har givit effekt, för när vi kommer ikapp Bayliss klunga känner jag mig riktigt stark, dock saknas Marek Jaskola, vilket Chris inte direkt är nöjd med. Graeme tycker kort därefter att det är dags för mig att ta front, vilket jag också gör. Det går riktigt bra och jag får faktiskt lucka… Därefter påbörjas nedförskörningarna igen till Weymouth. Denna gång är de helt livsfarliga då vi varvar AG:ers som ligger i 40km/h och bilar vågar inte köra om, men vår klunga vill ligga i 60-70km/h så det blir en hel del direkt dumma omkörningar i mötande fil.

För en gång skull så väljer jag faktiskt att ta på mig strumpor ut på löpningen, de är dygnblöta efter att stått ute en halv dag i regnet..det resulterar i att de är rätt kämpiga att få på, varför jag i slutändan sätter på dem rätt dåligt och faktiskt får mer skavsår än vad jag brukar få utan strumpor, efter loppet.

Mina GPS klocka hamnar i ett skönt debug-läge där jag får alla möjliga val om kontrast-inställningar, dock absolut inget sätt att få den att fungera som den skall och visa min pace. Tänker att jag har gjort mina bästa löpningar utan klocka så skiter i den. Löpningen känns hyfsad, förutom under de långa motvindssträckorna, för när det gäller löpning kan man ju inte sitta lågt direkt som på cykeln för att undvika den, utan här måste jag ju möta den rätt i nyllet å är man då lång, ja då blir det jobbigt. Helt plötsligt ligger jag tvåa när Chris bryter loppet, vi har haft ett ganska konstant avstånd fram tills dess, borträknat hans första varv. Vet om att Sergio Marquees kommer ånga förbi mig någon gång under löpning, lägger inte så mycket tankekraft på det. Däremot blir det en rejäl missräkning när Slovenen som jag sprungit om för 20km sedan helt plötsligt verkar ha fått krafter ifrån självaste Usain Bolt när han springer förbi. Faan. Så nu var man fyra. En rätt deprimerande placering. Samtidigt inser jag att Graeme tar in på mig, så jag får kämpa livet ur mitt arma lekamen för att hålla honom bakom mig de sista 6km:arna. Det är inte snyggt, mitt löpsteg liknar shuffle-deluxe och det är rätt tydligt att det är mer kamp än hjärna bakom min framåtkraft. Väl i mål faller jag ihop som västa drama-queen:en, men rätt glad att jag lyckats försvara 4:e platsen med 101 sekunder tillgodo. Min “fina” målgång resulterar i att jag får hjälp av en väldigt trevlig sjuksyrra som ger mig special-energi och så får jag en värmefilt som är guld värd, får nu jävlar har det blivit kallt i Weymouth. Regnet öser ner och i kombination med den svala temperaturen och starka vinden så lider jag med alla som är kvar ute på banan.

Efter nästan tre timmars uppvärmning så knatar jag bort till min superfina Scott Team Issue TT hoj, sorgligt nog är den helt skändad av banan och ser mer ut som en MTB som just gått i mål.

Summerar jag tillställningen så måste jag erkänna att jag är glad över min prestation, cykla 4:45 på den banan är så jävla bra, dessutom utan att tokdö på löpningen, som trots sin platta topografi får anses som rätt långsam med tanke på vinden.

Får passa på att tacka för trevligt sällskap från Camilla Lindholm som även hade en stor del i varför jag körde tävlingen och så klart ett stort grattis till ditt EM-guld! Kul! Förutom att jag lyckades köra en tävling där jag fick en fin EM-placering och bättre prispengar så fanns det även andra fördelar. En av dem är att jag nu vet att jag klarar av att köra i vänstertrafik i rusningstrafik runt Heathrow med manuell växling och även dagen efter en IM. Ja så klart om jag har en medpassagerare som kollar höger i rondeller.. Men det bästa var nog att då jag delade boende med Camilla så kunde ju inte Linda följa med(sett ur ekonomisynpunkt), därför kan hon nu ta ut sina semesterdagarna till en trevlig italienresa istället, som redan har påbörjats, yeay!! Ska bli hur kul som helst att göra Ligurien och besöka vingårdar från norra Italien, väderprognosen ser dessutom riktigt bra ut, tillskillnad från Weymouth.

Comments

  1. Grattis till ett bra lopp David! Kul med RR, alltid roligt att läsa! Hoppas ni har en bra semester i Italien nu, låter mycket bättre än semester i Weymouth 😉

Leave a Comment

cykloteketlogo-payoff Apollo_logo_bla-1 logo_dark