10:a Ironman Arizona

November 23, 2015 by David Näsvik

10:a Ironman Arizona

Från början så tänkte jag döpa detta inlägg till Losing my favourite game, snodd titel från en jäkligt bra Cardiganslåt, detta då WTC fått för sig att dra arbetsgivaravgifter och löneskatt på vunna prispengar. Misstolka mig rätt, jag gillar att betala skatt det är bara att kolla på föregående års deklarationer som är lättillgängliga ifall ni inte tror mig. Däremot så vill jag ju gärna kunna skriva av avgifter på vunna pengar innan eventuell lön tas ut. Istället för att först få 35% i arbetsgivaravgifter och sedan 57% i löneskatt(a-skatt+värnskatt, värnskatten var inte dragen men den skulle ju ha kommit som ett brev på posten vid nästa års deklaration). Nu har ju WTC äntligen tagit sitt förnuft tillfånga och ändrat tillbaka, men var egentligen rätt besviken på att de ens tyckte det var okej från början.

Som sagt detta är ju inte ett problem för stunden längre, men under tävlingsveckan så var jag rätt övertygad om att jag hade fått nog av WTC och såg fram emot att göra min sista WTC-tävling. Idag är jag väl lite mer osäker för trots allt gör de sjukt bra tävlingar.

Lyckades trots ovanstående fokusera riktigt bra på tävlingen även om jag ibland kände mig som en förlorare innan startskottet ens gått. Turligt nog så hade jag en underbar “host family” vilket gjorde det enkelt att göra sista förberedelserna och därmed ha perfekta förutsättningar under själva tävlingsdagen.

Vaknade upp på tävlingsmorgonen med en begynnande huvudvärk, inget riktigt bra tecken egentligen, men samtidigt vet jag om att jag är sjukligt koffeinberoende och jag hade minimerat kaffeintaget så att jag lätt skulle somna. Ändå tyckt att jag haft i mig tillräckligt för att inte få abstinensbesvär (i mitt fall resulterar det i huvudvärk). Fick lite lätt panik på morgonen när inte kaffemaskinen gick igång, men på andra försöket fick jag min trippla espressoshot som jag hade stora förhoppningar skulle lösa problemet snabbt. Det märks att jag inte riktigt var mig själv på tävlingsmorgonen, den observante har nog redan sett att jag bara har en kompressions-sleeve på höger vad…suck. Så nä det är inget nytt mode jag försöker skapa, utan allmänt förvirrad bara på morgonen. Med tanke på hur vänstervaden mådde dagen efter loppet så vet jag ju vad jag har på under nästa lopp!
cykel3

Min glömda sleeve…

Walter körde oss säkert ner till tävlingsområdet och vi hittade bra parkering nära området. Alltid glad när jag slipper köra, man har liksom fokus på annat än just körningen så att säga. Jag hade förberett allt dagen innan så jag behövde endast dubbelkolla att Di2-batteriet inte laddat ur eller liknande under natten, samt pumpa däcken. Det som dock tog tid var att magen inte hade vaknat, efter två besök så var jag ändå inte nöjd. Valde att ändå lämna tävlingsområdet för att gå mot simningen och lämna special-needs. Alla toaköer var nog förjäkla lång nu, men turligt för mig så bortanför på banan så fanns det några lediga toaletter där jag kunde åstadkomma det så eftertraktade, perfect pooop, inga mer detaljer men race-ready var jag äntligen.

Blir en rätt våldsam simstart, inte för att jag inte tar plats, men rätt onödigt då vi bara var 60 pers i proffs-startvågen. Fick ändå en hyfsad placering och det kändes trots allt relativt lätt att hänga med de jag fått fötterna på. Man är liksom alltid rätt osäker på pace under IM-tävlingar, då det blir få pass då man är utvilad och ändå kör open-water, nu får man gå på gut-feeling och hoppas på att känna igen de duktiga simmarna. Det sistnämnda fungerar jäkligt bra med proffsfält på under 20 pers, man vet på ett ungefär vilka som kör med specifika våtdräkter och så ser man ju numren, ifall man är nära. Nu var man rätt utlämnad till sin egna förutsättningar att hålla rätt ansträngning, vilket jag tycker är enkelt, däremot pace är en helt annan historia. Å andra sidan tiden spelar mindre roll i ett IM-lopp, utan det som är hett eftertraktat för mig är att komma upp i andra klungan på simningen. Tänkte att jag låg rätt bra till för att lyckas med det, men så kände jag att ena simglasögat släppte in vatten, tryckte genast till…endast för att inse att spännet var av. Kul…de simglasögonen hade gått ett träningspass och två IM-tävlingar. Försökte genast gå upp i topp i klungan för att ha marginal att tappa på framtida felnavigeringar utan simglasögon, gick sådär. Kom upp sist i en jätteklunga där jag endast var 60 sekunder ifrån att klara av mitt mål, dvs cykla med de i toppen av andra simklungan.
swim

simutangoogle

Man verkligen ser på ovanstående bild att jag skall hålla i ett par simglasögon fast jag gör det inte, men ändå..

Tyvärr så skulle 60 sekunder visa sig vara för mycket för att cykla ikapp dem, så istället blev det rätt mycket solocykling och stökigt bakom andra mindre disciplinerande atleter, som bitvis körde ryckigt. Vet om att jag gjorde om mitt vanliga misstag av att gå ut för hårt det första varvet, i hopp om att komma ikapp. Gjorde mitt bästa för att reparera det genom att ta ett extra lugnt andra varv och sedan avsluta starkt på det sista tredje varvet. Gillade banan, lite vindar, platt och lite regn, i perfekt kombination. Sedan fanns det ju lite väl många AG:ers att köra om då det var en tre varvsbana, samt att special needs inte fungerade över huvud taget. Så klart hade jag gått av cykeln och letat reda på min påse så hade jag väl så småning om fått tag i min Umara sport, fast det gör man ju inte. Istället fick man snabbt lägga om nutritionsplanen och anpassa efter läget, vilket faktiskt gick riktigt bra. Man har ju alltid en reservplan då man vis av erfarenhet inte vågar lite på special-need stationerna. I Arizona så försökte de ju inte ens att leverera vilket kändes lite trist. Konstaterade dagen efter att om jag inte tappat simglasögonen alt simmat 60 sekunder snabbare så hade jag cyklat på 4:21 istället för 4:27 och förmodligen inte gjort av med nämnvärt mer med energi heller för den delen, dessutom växlade jag snabbare så egentligen bör jag har varit ruggit nära att komma ikapp (dvs mindre än 60 sek).

cykel4

drafting

Som kuriosa så kan man se små vita fyrkanter vid båda cyklisters höger fötter(jag är framför min, medan den andra har sin bakom sig), det är 9.6m mellan dem.

Untitled-1

cykel2

Var sjukt nöjd med min Scott plasma under hela loppet, Cykloteket hade finjusterat så att allt fungerade perfekt. Dessutom så ser man även att jag löste diskhålet med en mycket snygg Cykloteket logga istället för Zipp-tejpen som var slut.

cyjkel6

Bikefit Björn Andersson, aerodynamiskt och komfort för 18mil

cyjkel5

Linda har berättat för mig att jag haltade ut på löpningen, något hon sett på live-streamingen från tävlingen, inget jag minns dock. Utan själv så kände jag mig helt okej, kanske inte att jag hade en 2:52 mara i benen, men tillräckligt bra för att känna mig hoppfull inför en sub3 mara. Helt klart en av de roligare banorna, kanske inte den största publiken , men de som trotsade det “Arizoniska vintervädret” samt regnet var desto mer entusiastiska. Det blev lätt halkigt på den våta betongen man sprang på och inga direkta tendenser fanns att solen skulle torka upp det hela inom närtid, något som var glädjande, hellre regn än sol! Konstaterade glatt att jag gjort två långdistans tävlingar i Sverige, båda med strålande sol och två utomlands, båda i regn. Så tydligen är det i Sverige man skall tävla ifall man vill ha sol och värme, eller så kanske inte.
lop1

Löpningen kändes bra, att jag dessutom kunde öka farten sista 7km gör mig hopfull inför framtida tävlingar

Tycker väl egentligen aldrig att jag blir direkt trött på löpningen, normalt så fallerar tempot rätt rejält efter 21-27km, beroende på dag, dvs en bra dag närmare 27 en dålig dag redan före 21km. Däremot så märker jag att ut på andra varvet är det ungefär 2.5km där man nu springer i gyttja och i kombination med några småbackar och den småhala betongen så glider sub3 sakta mig ur händerna. Vid sista vändpunkten (7km kvar) så ser jag att jag kan faktiskt plocka en position, Marko Albert ser nämligen rejält trött ut. Lyckas faktiskt öka och hålla i fartökningen ända in i mål, väljer även att tro att jag är god för ett nytt PB på IM-distans så jag kör järnet sista två kilometrarna, men lite förgäves då jag missar personbästa med 11 sekunder. En klen tröst är dock att jag har slagit Marko Albert, vilket vid målgång vägde mycket lätt, tills Tatum upplyste mig om att jag var tio, dvs podium! Helt plötsligt så skiner jag upp och är nöjd med loppet. En “liten” nackdel med stora startfält, man har rätt dålig koll på vilken placering man ligger på. Hur som helst podium i ett jättestarkt startfält är något jag är väldigt stolt och glad över. Att dessutom kunna få lite prispengar som jag inte behöver skatta 87% på gjorde ju inte saken sämre.

finisg2

Tokspurt för PB försök

finish

Nu off season!!!!!!!!!!!!!!!!

Leave a Comment

cykloteketlogo-payoff Apollo_logo_bla-1 logo_dark